Vår älskade lilla krigare Rip Wheeler!

Han föddes sist i kullen. Och när han kom ut så var han i princip död. Han var kritvit, totalt lealös och andades inte. Så vi började gnugga och kämpa, vi fick honom att börja andas, men det var oregelbundet och det var mer som att han kämpade för att få luft. Fortfarande var han helt lealös.

Flera gånger tänkte vi att vi kanske bara orsakade och förlängde hans lidande. Men när vi la honom med nosen på en spene så sög han fast och då blev vi ännu mer motiverade att fortsätta kämpa. Fortfarande var han bara som en geléklump och kunde knappt hålla uppe sitt huvud. Efter ett tag rörde han ena tassen och vi vägrade ge upp.

Vi trodde inte ens att han skulle överleva medan vi låg och sov. Men han levde. Och som minst vägde han bara 60 gram. Hans största styrka var att han hade bättre sugförmåga än en industridammsugare. När han väl satt där maten var kunde inget rubba honom. Han fick ibland lite stödmatning. Men han blev starkare och starkare för varje dag. Till slut var han lika stark som alla andra. Bara väldigt mycket mindre.

Han ÖVERLEVDE mot alla odds. Inte nog med det, han är en tuff liten rackare. Men så började små blå ögon öppnas ett efter ett i bolådan . Hans började lite efter alla andra. Men ena ögat ville liksom inte. Så jag började badda lite med vatten och tänkte att det kanske behövde lite hjälp på traven. Vi konsulterade med firstvet och efter det kontaktade vi veterinären. Vi har varit riktigt oroliga att det var en skada, eller att det var en infektion.

Men så nu kom vi just hem från veterinären. Hon sa att - ”han är unik”. (Men det visste vi ju redan 🥰) Det är en liten missbildning. Hans öga är så öppet som det kan bli. Ögat är mindre och ögonspringan likaså. Det är en spontan avvikelse och alltså inget som är nedärvt. Vi frågade om det behövdes någon behandling eller åtgärd, men hon sa ”-han behöver ingen behandling, han är frisk som en nötkärna, han lider inte av det alls, han vet inget annat och har inget att jämföra med.”

Så våran redan så unika pojke blev bara ännu mer unik. Det är så här han kommer att se ut. Och i mina ögon är han det vackraste som finns.

Han är definitionen av hopp, styrka, kraft och mod. En fighter, en överlevare och kämpe. Namnet Rip är från en av dom tuffaste karaktärerna i Yellowstone. En stor, stark snygging som är hård som sten men med ett stort hjärta. Han fick inte heller en bra start i livet. Men med lite hjälp och omsorg så överlevde han.

Och jag tycker att det är ett helt fantastiskt budskap i hans namn. Rip. Rest in peace tänker alla. Men han var död när han kom till världen. Nu är han i allra högsta grad levande.

”- bra jobbat!” sa veterinären ”- han ser jättefin och frisk ut, väldigt unik ” 💖

~ Välkomna till världen ~

Natten till den tredje februari föddes fyra underbara små dunbollar. 
De stolta föräldrarna är våra alldeles egna SiaVistula*PL och SE*Karlesia's Onix (Sid) 
2 honor och två hanar. 
Idag på självaste alla hjärtans dag har några små ögon öppnats för första gången.
Dom är redan 11 dagar och kampen mot den berömda klockan har redan börjat. Vi har den bästa tiden framför oss nu 💕

 

Gått igenom besiktningen

 Nu är Sid testad och klar. FIV/FELV negativ

HCM och PKD negativ.

Blodgrupp A

Han väger sju kilo nu, våran lilla bebis 👀

pokemon kullen 1 år

Tiden går så vansinnigt fort! 

Nu har våran andra kull fyllt ett år. Den femtonde November. 

Sid och hans syskon.

      

Ett sådant härligt gäng dom var. Som man saknar alla dessa småtassarna springande på golvet. Allt bus och allt mys. Det är helt obegripligt att det redan har gått så länge sedan dom föddes. Det bästa som hela 2020 levererade. 

Sid snart 11 månader

 SE*Karlesia's 2021

Här på våran lilla blogg har tiden stått stilla, men verkligheten har i allra högsta grad varit händelserik. Vi fick våran andra kull den 15 e november 2020 

Precis som i första kullen blev det 3 pojkar och två flickor. Den förstfödda gossen blev en liten pappa-kopia, i alla fall färgmässigt. Han är mer lik mamma i ansiktet dock. 
Tanken var verkligen inte att vi skulle behålla en hane, men jag insåg att jag skulle ångra mig alldeles för mycket om jag inte skulle behålla Samsons lilla mini-me. 

Sid är supertuff. Han har ett psyke av stål och ibland undrar jag nästan om det överhuvudtaget finns någonting han är rädd för. Han är verkligen den perfekta katten i vår familj där det aldrig är tyst och stilla. 

Hanarna ser så lustiga ut i tonåren då kroppen är stor och huvudet inte hänger med i proportionerna. Men han blir bara stiligare för varje dag som går. 
Han är snart elva månader och är ungefär lika stor som pappa Samson förutom den bredden på benstommen som kommer med åren. 

Det ska bli spännande att se om han kommer att gå i avel. 
Det vore verkligen en vinst för våran ras om hans underbara lynne fick gå vidare i arv. Hans personlighet är underbar.

Söndag vecka 7

Nu var det superlänge sedan jag uppdaterade. Och det är så mycket som har hänt.
Nu är det nämligen ingen av våra bebisar som letar hem längre. Alla har ett nytt som väntar på dom.

Jag hade tänkt uppdatera tidigare i veckan, men först fick vi ju besök av Zeds nya familj.
Sen har minsta människan i familjen fyllt fem år, så det har liksom varit ännu mer full rulle här än vanligt. För full rulle är det verkligen varje dag här i stugan nu.
Wow som bebisarna växer. Och vad dom har utvecklats. Ibland tittar jag tillbaka på bilder från några veckor sedan och man slås av förvåning att dom faktiskt alldeles nyss var så små att man knappt kan tro att det är dom.

Zed kommer i alla fall att flytta till Umeå. Till ett supermysigt par. Dom har dessutom en liten ragdoll kille hemma som Zed kommer att få leka med hela dagarna. Och eftersom att det inte kommer att skiljas så himla mycket i åldern mellan dom grabbarna så tror jag att dom kommer att ha himla kul ihop när dom väl lär känna varandra ordentligt. Jag kommer ju ihåg hur mycket Savannah och Samson rejsade runt här i huset första halvåret och lekte med varandra.
Alltid skönt att veta att dom har varandra de gånger man måste vara hemifrån längre stunder. Då har dom ju i alla fall varandra som sällskap.

Zion lilla gullrumpan han hamnar längst ifrån oss av alla bebisarna. Han flyttar till Sundsvall, Vi har inte haft möjlighet att träffa hans familj i verkliga livet på grund av att Sverige trots allt kan vara ett väldigt avlångt land. Men däremot så har vi haft kontakt i flera veckor, både i skrift och telefon. Så det känns ändå bra. Man har ändå hunnit ha så mycket kontakt att man fått en rätt klar bild av varandra ändå tror jag. Man måste ju nästan lita på varandra ännu mer när man inte kan träffas på riktigt. Köparen ska ju få känslan att man litar på att katterna faktiskt växer upp i ett rent och fräscht hem med lek och kärlek och att dom tas om hand ordentligt. Ska man dessutom skicka en handpenning så är det ju ännu viktigare att man känner att man inte blir lurad. Så på sätt och vis är det ju kanske till och med läskigare för köparen. Men, som sagt. Jag tror att jag törs tala för oss båda när jag säger att det känns rätt. Zion kommer att få det fint....den lilla sörlänningen som han blir.

Nu har vi inga mer katter kvar som söker nya hem. Det känns helt galet. Både en enorm glädje och lättnad. Gädje för att vi känner oss nöjda med de hem vi har valt. Lättnad för att det har gått så smidigt. Det har inte kommit hit någon som man liksom känt att "nej, gud det här känns inte alls bra" Snarare tvärtom, det har verkligen varit människor som vi har gillat väldigt skarpt. Och så klart är det ju skönt att veta att dom har hem som väntar på dom. Detta är ju för jössenamn våran första kull.
Ibland har man ju varit lite orolig, -vad gör man om man inte får en enda såld. Jag måste vara ärlig. Jag har varit lite nervös. Jag har tänkt att det kanske skulle vara jätte jätte svårt att hitta bra människor som vill köpa en katt för 11.000 av just oss. Det kan ju finnas hur många andra fina Nevor ute som helst. Kanske finns många andra jätte erfarna uppfödare med kullar som känns mycket tryggare och mer lockande än oss. Det lilla nyfödda katteriet.

Men uppenbarligen så fick vi ändå fler intresserade än vad vi hade antal katter och erbjuda.
Och jag är inte bara väldigt glad och tacksam för de hem och de människor vi valde denna gång.
Jag är minst lika glad och tacksam för alla er andra som har skrivit, berättat om er själva, tyckt att våra bebisar är fina. Alla ni har också varit otroligt fina och känts som bra människor. Jag har många gånger önskat att vi hade haft fler katter så att vi inte hade behövt välja bort någon.
Det har varit helt overkligt hur många det är som faktiskt har skrivit. Det hade jag aldrig ens vågat drömma om.

Nu är det bara en månad kvar med dessa små för oss. Och eftersom att alla redan har ett hem efter den här tiden så kommer vi försöka att bara njuta av den sista tiden vi får tillbringa med dessa små liv. På tisdag blir första veterinärbesöket för dom. Vaccination nummer 1. Det kommer bli spännande och jag är nästan lite nervös. Kommer dom att bli helt traumatiserade av bilresan och sprutan, eller kommer dom att vara modiga och tuffa.

Så spännande 😊 Samma dag som dom blir åtta hela veckor.
En tanke slog mig faktiskt idag. Tänk att förr levererade man katter redan vid åtta veckor. Det är ju helt galet. Våra kissar har ju en fantastisk mamma som fortfarande lär dom en massa nya saker varje dag. Hon demonstrerar hur man klöser på klösträd. Hon samlar ihop alla och tvättar och kurrar. Hon diar lite ibland, men väldigt korta stunder. Kanske mest för myset. Men hon har inte börjat stöta bort dom, så hade vi tex levererat våra katter på tisdag så hade hon ju inte ens hunnit sluta dia dom självvalt.

Men nu börjar det nog vara hög tid snart att sluta för det börjar vara trångt om saligheten
😂

Nej, nu måste jag gå och göra något vettigt. Utfodra människobarna till exempel.
Kram från oss på Karlesia´s

Full fart mot 7 veckor

Det är mycket som har hänt sedan sist jag skrev.

Akali vår lilla chokladnos har hittat sina människor.

Ett jätte gulligt par från Boden som kom och hälsade på i fredags.

Det blev så klart kärlek vid första ögonkastet.

Det kändes jätte bra. Ytterligare en gång så känner jag så där i hjärtat att jag tror att vi verkligen funnit det perfekta hemmet för just henne. Det är så himla skönt.
För det kommer att underlätta den dagen då det är dags att lämna över, inte våra utan deras guldklimpar. Som vi får ha ynnesten att förvalta under ett tag.

Lilla Akali som kommer att flytta till Boden.

Det häftigaste med det är att hon kommer att bo bara ett stenkast ifrån min kusin,
 som vi brukar hälsa på i alla fall 3 gånger per år.
Kanske vi kommer att kunna få hälsa på henne någon gång. 

Nu är det ännu mer fart i bebisarna. Långa vakna stunder och kortare vila.

Det är absolut ingen dans på rosor att ha kattungar.
Det är mycket städning (jag är lite pedant, men det är bara att släppa just nu)

Det är fem stycken kattlådor som behöver tömmas flera gånger per dag.
Det är en massa jobb med att bebis-säkra huset. Det måste dammsugas och sopas flera gånger om dagen och skuras golv nästan varje dag.
Man vill ju ändå ha det rent och fint runt dyrgriparna.
Men det är inte lätt att hinna hålla efter. Fast det är det värt tusen gånger om.

Man behöver liksom absolut ingen TV när dom är vakna, jag kan aldrig se mig mätt på dom när dom busar och leker.

I veckan ska vi skicka in registreringen av kullen tilll sverak.

Vår första kull kommer vi nog kalla Legends kullen, vi har ett tema på denna kull.
Och det kommer från ett dator spel där jag tyckte att det fanns så fina namn.

Många har ju tex ABC kullar. Men vi kommer nog att ha kullar med olika teman.
Som våra uppfödare hade med bägge av våra kullar. Savannahs kull var en tulpankull och har namn efter olika tulpan sorter. Samsons kull var en Sons of anarchy kull och har fått namn efter karaktärerna som är med i serien.

Nu har vi endast två ungar som inte ännu har hittat sina hem, men vi har några som är intresserade. Men som bor längre bort. Det kommer att bli svårt att välja.

Alma

Idag vägde vi allihopa och dom har gått upp i vikt väldigt fint allesammans. Mamma Savannah är en utom ordentligt grym mamma som verkligen är mån om sina barn. Och jag måste säga att jag tycker att hon har växt sedan hon blev dräktig i sin person. Hon har blivit mer social och självsäker och jag har aldrig älskat henne så mycket som nu.

Samson är ju precis lika gosig och mysig som vanligt.

Zion. Den förstfödda bamsingen

Också Zion

Busungarna Alma och Ziggs

Vackra mamman Savannah

All inredning ligger risigt till, tur för Ziggz att detta bara är en fusk-kaktus

Akali som alldeles just hittat sitt hem

Zion

Zion och Zed

Zed-bubben

Pappan Samson, familjens nallebjörn

De stolta föräldrarna

Idag ändrade vi annonsen på blocket och har fått väldigt mycket respons från människor som låter underbara. Det alla vill veta är hur pojkarna verkar vara i lynnet och jag måste skryta och säga att alla faktiskt verkar vara väldigt fina, sociala och sällskapliga. Jag tror att deras föräldrar har varit den perfekta duon som har fört sina fina egenskaper vidare på bebisarna.

Jag vill bara tillägga att jag aldrig använder filter på mina bilder, förutom att jag ibland kan blurra bakgrunden ibland om den blir ful. Däremot försöker jag dra fördel av ljus för att förstärka deras fina blå ögon tex. men det man ser på bilderna är vad man får liksom.

Jag är som privatperson helt emot allt med denna fejkade, perfektheten som en del vill ge sken av.

Därför kommer jag aldrig försöka försköna mina bilder med falska filter.

Det kanske inte var en viktig information, men för mig känns det viktigt.

Nu har jag inget mer att berätta om denna dag. Mer än att vi njuter av varenda sekund och att alla buskorvarna är helt ljuvliga. Och att jag avundas er som kommer att få dela resten av deras liv tillsammans med dom 😍😘

Puss och kram från oss <3